Category Archives: Patientens röst

Gästbloggare – George Schottl

Hat är bra, kärlek till livet är bättre

Jag har fått lite mer att fundera på efter att jag själv sett det nya uppföljningsavsnittet av Himlen kan Vänta. Även om jag är en liten kugge i det maskineriet som programmet är så det även intressant för mig att se programmet. Jag får funderingar på hur och varför vi har hanterat situationen med vår följeslagare Herr Döden (kanske vi skall döpa om honom till Herr Dödén, låter lite bättre).

Sedan de där omvälvande timmarna i slutet av år 2006 när diagnosen kom och paniken och kampläget blev ett nytt dagligt känslotillstånd så är ju självklart att värderingarna är ändrade. Även det emotionella spektrat är ju klart förändrat beroende på vilken situation man utsätts för.

Att hela tiden mata HATET mot cancern var inte svårt, det är på något sätt så mycket enklare att hata (kanske därför världen ibland upplever ondska). Att föreställa sig cancern som en fiende vars mål är att utplåna MIG och mitt liv är ju en förutsättning att kunna bygga upp ett rejält hat mot cancern.

Men det visade sig att eftersom hatet var så fokuserat mot cancern så var det så mycket enklare att uppskatta allt annat. Allt annat hade mycket klarare färger, allt var så mycket vackrare. Det var faktiskt mycket enklare att älska allt annat så mycket mer!

Konstigt, eller hur?

Jag tror att detta är en stor anledning till varför jag har den här enorma livsglädjen och kraften, mitt hat är riktat mot något som förtjänar hatet, och all min kärlek till livet får fullt utrymme att existera!

Så hat är faktiskt något bra, så länge det är något ONT man hatar. Man får inte hata oliktänkande, eller annorlunda, eller udda, eller något som man tycker är fel. Det räcker inte som orsak för att få lov att hata. Man får bara hata ondska,så som cancer, sjukdom eller skador!

Men absolut viktigast är att älska livet, att fortsätta trots motgångar och problem! Att inte ge upp, att inte gå ner på knä, att inte säga nu orkar jag inte mer!

De människor jag beundrar är de människor som sitter i en svårare och mycket mer mardrömslik situation än vad jag och Sara gör! De föräldrar vars barn är sjuka eller skadade, dessa människor är hundra gånger starkare och modigare än vad jag är, vänner till mig som familjen Iveberg, en familj som är bara fylld av omtanke och vänlighet, kanska tack vare att ett av de älskade barnen har ett kromosomfel.

Andra personer i min omgivning har förlamade, cancersjuka, olycksskadade och sjuka barn. Dessa föräldrar är hjältar och hjältedomen hos deras barn är ännu större. Så kom ihåg att det finns massor av underbara och starka människor därute, och antagligen är du själv en av dom!

George Schottl

Läs Georges blogg – George med Liemannen bakom axeln:

http://georgeschottl.wordpress.com/about/

Gästbloggare – Lotta Gray

gastbloggare-lotta

En frågvis patient lever längre

När jag drabbades av tjocktarmscancer mitt i livet för exakt 18 månader sedan hade jag inte för en sekund tanken på cancer i mitt huvud. Jag hade ingen aning om hur det kändes att ha denna sjukdom. Min kropp var stark och frisk och min egen. Hade nyss burit ett barn och aldrig svikit mig.  Nu låg jag plötsligt på Södersjukhuset med 80 centimeter kortare tarm och hela livet som passerade revy.

Jag hade inget klassiskt förlopp med förstoppning, ömsom hård ömsom mjuk avföring.  långvariga magsmärtor eller blodig avföring. Ingen viktnedgång eller extrem trötthet. Ändå upptäcker man den där tumör som är stor som en clementin och tyst växt i flera år. Det är viktigt att prata om prevention. Det räddar liv och de flesta av oss vet att cancer kan botas. I ett tidigt skede förstås. Tjocktarmscancer är vår tredje största cancerform men inget man hör speciellt mycket om. Tyvärr förpassad som ”den gamles cancer” eftersom den ofta drabbar en äldre patient.

Man måste våga stå på sig. Tjata om röntgen. Inte ge sig med svar som ”du är alldeles för ung för tarmcancer” eller ”återkom senare”. Jag har fått så många mail där nydiagnostiserade unga tarmcancerpatienter fått det svaret. Vi måste även införa screening i Sverige. Obligatorisk screening där man redan från början kan upptäcka tarmcancer på ett tidigt stadium. Dessutom måste vi våga prata bajs med vår doktor. Våga fråga och berätta om det där som inget vill prata om. Avdramatisera tarmarna som kanske inte är det mest sexiga att berätta om.

Jag råder numera alltid folk som söker mitt råd att begära att röntgas. Att ta sin oro på allvar och inte ge sig. Har man symtom som tyder på tarmcancer bör man ta det på allvar och inte avfärda det med att man är för ung. Livet är alldeles för kort för att slarva bort på att vara otrygg i vården. Livet bör däremot levas så friskt som möjligt.

Av Lotta Gray
www.vimmelmamman.blogg.se