Gästbloggare: Thérèse Kärrman

Thérèse är bärare av ärftlig bröst- och äggstockscancer.

Svettig och stressad tog jag mig till Karolinska för att träffa den plastikkirurg som ska operera mig. Jag har bävat inför kallelsen och vad den innebär. Omtänksamt nog har den vänliga läkarsekreteraren skrivit dit ”endast för informationssamtal” så nu kändes det bra att vara på väg.

Jag är alltid förvirrad när jag kommer till Karolinska, jag tycker om sjukhus i allmänhet och har inget emot Karolinska, men det är som omöjligt att behålla en kallelse i handen hela vägen fram till rätt mottagning och det slutar att jag bråkar med den olycklige mannen i informationsdisken återigen om var jag egentligen ska ta vägen. Han borde föra bok över mig så han är beredd de dagar jag kommer, i ren självbevarelsedrift, tycker jag. Inte heller denna gång lyckas jag få med mig kallelsen hela vägen fram. Trots att jag kollade efter flera gånger på vägen hit från hemmet. Jag hittade rätt ändå och kunde glida in på avdelningen endast få minuter sen. Mest tack vare den föredömliga skyltningen vid hissen.

Rekonstruktiv plastikkirurgi är min destination. Jag ska till ett informationssamtal om hur bortopererandet av min båda bröst ska gå till. Fullt friska och ganska fina, men dömda till borttagande av den icke så oskyldiga norska genen som smugit sig ner bland kvinnorna i min släkt på min pappas sida. Äggstockarna är redan borta, livmodern likaså. Klimakteriet är min vardag och en ganska svettig sådan. Nu är det bröstens tur, fast inte förrän till hösten tror jag.

Snart ska den vänliga läkarsekreteraren hämta mig och jag ska äntligen bli varse om när det ska bli och framförallt hur det ska bli. Koksalt eller silikon, går det att få den mjuka droppformen eller finns bara tennisbollar som valmöjlighet? Och tar man verkligen hud från insidan låren eller går det att använda den huden ovanför som blir kvar? Tydligen ska hela bröstvårtan bort, det har jag förstått och så blir det en tatuerad dito. Ska jag passa på att göra stjärnor istället kanske? Nej det ser nog dumt ut när jag blir gammal.

Jag funderar och ser mig runt i väntrummet, och jag skäms lite att jag får vara här. Nu kommer hon äntligen i blå rock, den där vänliga läkaresekreteraren och ser frågande på mig. Nej jag har ingen kallelse med mig för den har blåst bort men bilen och huvudentrén, men jag minns tydligt att det var den 25 kl 11.15. Jasså inte. Jaha, det var visst en hel månad fel. Jag får en ny kallelse som jag snopet viker ihop, stoppar ner i fickan och traskar bort mot hissarna. Då blev det inga svar idag heller.

Det är inte första gången jag är på fel tid eller fel plats när jag ska på kontroller. Det är som förgjort att jag inte lägger det på minnet, som om operationerna och kontrollerna jag gör i preventivt syfte är något jag går igenom lite en passant. Och jag är noga med att betona att nej, det är inte synd om mig, och nej det är inte jobbigt med alla kontroller utan jag är istället oerhört tacksam över den fantastiska vård jag får och jag skäms nästan att jag faktiskt är helt frisk. Det är ett fantastiskt program de har satt ihop åt mig. Ett helt bröstläkareteam på Södersjukhuset har mig som patient och en trevlig kvinna där kontrollerar mig regelbundet.

På St Görans får jag göra MRI-scans och ligga helt stilla i en högljudd apparat och lyssna på radio. På Karolinska i Huddinge gjorde jag mammografi en gång när jag äntligen tagit mig dit i taxi från Karolinska i Solna, eftersom jag den gången inte förstått att det fanns ett till Karolinska. Men nu vet jag exakt var jag ska och när. Kallelsen ligger tryggt i fickan. Typisk mig att dyka upp på fel dag, kanske borde jag ta mina operationer på lite mer allvar. Nästa gång ska jag vara förberedd med frågor och veta vad läkaren heter och allt det där. Ta min roll som patient på allvar och vara mer insatt. Men rätt sjukhus åkte jag till ändå och det måste ju ses som en seger, eller hur?

Jag köper te på vägen ut och en smörgås, lika bra att trycka i mig lite lunch i bilen på väg tillbaka till jobbet. Väl framme vid bilen ställer jag temuggen på taket ovanpå kallelsen, för att få upp nyckeln ur de krångliga fickorna. In snabbt i bilen och så kör jag iväg med full fart mot kontoret. Jaha, vart tog nu kallelsen vägen? Och det där teet förresten?

Mitt namn är Thérèse Kärrman och jag har opererat mig i preventivt syfte. Efter undersökning på onkologiska genetiska avdelningen har det visat sig att jag är bärare av BRCA1-genen som gör att jag har avsevärt ökad risk att få både äggstocks- och bröstcancer. Nästan inga kvinnor på min pappas sida som burit genen blev mycket äldre än 43. Jag är idag 36 år gammal, har tre galna ungar och jag tänker bli betydligt äldre än så.

Stockholm April 2011

Thérèse Kärrman

E-post: tkarrman@me.com

Fakta Äggstockscancer