Artikel från Dagens Medicin | 12 oktober 2022
På regional nivå vill vi att beslutsfattarna inför mätbara mål kring strålterapi, till exempel för kompetensförsörjning, skriver åtta debattörer från Nollvision cancer.
Ebba Hallersjö Hult, Ulrika Årehed Kågström, Susanna Francke Rodau, Margareta Haag, Andreas Heddini, Helena Anderin, Karin Liljelund och Eric LaFleche. Foto: Micke Lundström, Klas Sjöberg, Daniel Roos
Strålterapi är en livsviktig cancerbehandling. Varannan cancerpatient, och i princip alla bröst- och lungcancerpatienter, behöver den. För vissa typer av lungcancer är den helt avgörande för att man ska ha en chans att bota cancern.
I en färsk studie, författad av cancerläkare på uppdrag av regeringen och Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har man jämfört svensk strålbehandling med den i övriga nordiska länder. Resultatet visar att läget är allvarligt – för svensk strålterapi, svensk cancervård och därmed svenska cancerpatienter.
Läs mer: Svensk strålbehandling tappar mark mot grannländerna
Sverige är det land där patienterna får vänta längst på behandling, för samtliga diagnoser. Det innebär att sjukdomen hinner utvecklas, cancerpatienten blir sjukare och det krävs fler vårdinsatser. Det orsakar onödigt lidande och risken är att fler svenskar dör i cancer på grund av den eftersatta strålterapin.
Ett tydligt exempel är lungcancer, en diagnos som tyvärr ofta upptäcks i sent skede och som sprider sig snabbt. Enligt vårdförloppet ska patienten behandlas senast inom drygt 40 dagar, men det kan ta nästan 110 dagar för vissa patienter. Det innebär en nära fyra månader lång väntan efter diagnos.
Studien visar också att forskningen i Sverige har halkat efter och att vi nu ligger långt bakom både Danmark och Norge. Dessutom är Sverige sämst i klassen på att införa nya behandlingsmetoder och tekniker. Patienterna får med andra ord inte bara får vänta alldeles för länge på vård – den behandling de får är inte heller de senaste metoderna.
Utöver dessa problem lider strålterapiområdet av personalbrist, precis som sjukvården i allmänhet. Läget är så allvarligt att en del kliniker stundvis tvingas stänga ned delar av strålbehandlingen, trots långa vårdköer, eftersom det saknas personal.
Denna negativa utveckling inom strålterapin får Sverige att tappa ledarskapet inom cancervård. Det är en stor besvikelse, inte minst med tanke på att Sverige en gång i tiden var världsledande inom strålterapi. Forskare reste från hela världen till Uppsala och till Radiumhemmet i Stockholm för att lära sig av svenskarna. Industrin, akademin och vården samarbetade framgångsrikt, vilket också skapade flera företag på området.
I dag har forskningen fallit tillbaka, professurerna står tomma och företag inom området söker kliniska partners utanför Sverige på grund av bristande intresse från klinikerna. Mot denna bakgrund har Cancerfonden satsat särskilt på strålningsforskning under de senaste två åren. Hittills har drygt 140 miljoner kronor delats ut till projekt inom området.
Nu är det dags att lära av grannländerna, axla ledartröjan igen och återta Sveriges världsledande position. Det har patienterna rätt att förvänta sig i ett land som aspirerar på att vara världsledande inom cancervård. Men då krävs en tydlig vision och långsiktiga satsningar:
1. På nationell nivå behövs en ”Strålstrategi Sverige”. I likhet med Danmark behöver vi en uttalad ambition om var vi vill vara inom 10 till 20 år. Sedan måste alla parter i samverkan jobba målmedvetet i den riktningen. Strategin ska definiera behoven av långsiktiga investeringar i allt från grundutbildning till forskning, utveckling och nya teknologier/metoder.
2. På regional nivå vill vi att de tillträdande beslutsfattarna inför mätbara mål kring strålterapi, till exempel för kompetensförsörjning och för hur väl sjukvården uppfyller de standardiserade vårdförloppen. Regionerna behöver också avsätta särskilda strålsatsningar i sina budgetar för att uppnå dessa mål.
Vi behöver ett systemskifte i cancervården för att lösa flaskhalsar. Helt avgörande är då att det finns ett ledarskap inom såväl politiken som akademin och vården, där man är beredd att lyfta blicken och inspireras av andra. Politiker – både nationellt och regionalt – måste ta sitt ansvar och driva detta som en prioriterad sakfråga.
Vi som samarbetar inom initiativet Nollvision Cancer delar gärna med oss av kunskap och bidrar på andra sätt för att stärka Sveriges position inom strålterapi och cancervård. Vi måste alla hjälpas åt.
Antalet fall stiger konstant, tiden rinner ifrån oss – och cancerpatienterna har inte tid att vänta.
Ebba Hallersjö Hult, ledare för Nollvision cancer och Testbed Sweden for Precision Health in Cancer
Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare i Cancerfonden
Susanna Francke Rodau, vice president global policy på Elekta
Margareta Haag, ordförande för Nätverket mot cancer